Erik Olof Älg var bror till min farfars morfar Ingel Petter Olofsson. Persondata om familjen finns längst ner på sidan om Stensvattnet. Jag ska på denna sida inte gå in på alla de välkända historierna om Älgen, utan hänvisar till en kortare sammanfattning eller Karl Erik Johansson i Backe och hans bok "Erik Olof Älg", som finns på de flesta bibliotek. Jag ska i stället försöka att beskriva honom själv och redovisa fakta, även om det inte alltid är lätt att urskilja dessa bakom myten.


5) Erik Olof Älg

Erik Olof Olofsson hette han egentligen. Han föddes den 17 augusti 1849 i Stensvattnet, Fjällsjö. Så här berättar en sagesman till Karl Erik Johansson i Backe:
  - Hans far, n'Ol Ingelsson, var en utav dom första som bosatte sig vid Stensvattnet. Det var starrmyren där som gav foder åt deras kräk. Först var det till att sätta upp en tocken där gapakoja, en som hade tre väggar och en eld framför, så att dom hade nånting att bo i, tills rätta stugan vart färdig. Det var i en tocken gapakoja som n'Erik Olof vart född.
  Erik Olof var för övrigt kusin till en annan storjägare, Björn- Johan Johansson.

Ungdomsåren
Erik Olof Älgs ungdomsår skildrar Johansson på följande sätt:
  "Skolgången för Erik Olof pågick bara ett par månader om året, och under den tiden belönades han aldrig med de kollekter som på stora högtidsdagar upptogs i kyrkan för att skänka uppmuntran till duktiga elever. Det berodde inte på att han var obegåvad utan snarare på ett bristande intresse för de kateketiska huvudstyckena. De kyrkliga protokoll, som meddelade att församlingens ungdomar merendels var försvarliga i sin salighetskunskap, inbegrep inte gossar med Erik Olofs problematiska karaktär. Men han motarbetade aldrig den inträngande bildningen i hembyn.
  I stället gav han sitt särskilda bidrag till framåtskridandet genom att hålla byns kulturkämpe, skolemostern och fattighjonet Anna-Brita Karlsdotter vid hälsa och vigör. Hennes pedagogiska arbete betalades visserligen av socknens fattigkassa, men utan de tillskott som kom från lärjungen Erik Olofs fågel- och småviltfällor, hade hon förmodligen blivit tvungen att lägga ner sin verksamhet på grund av undernäring. Anna-Brita Karlsdotters tacksamhet mot Erik Olof var därför så välgrundad att hon aldrig förebrådde honom hans försumlighet. Hon begrep till fullo att han varken skulle ha bruk för ABC-boken eller bibelns grundsanningar i det skogsliv som av allt att döma måste bli hans framtid".

Hur såg han ut?
Episoden om hur Erik Olof "höll skolemostern vid liv" säger kanske en del om hans karaktär. Att han fick rykte om sig att vara en riktig Robin Hood, som stal från de rika (kronan) och gav till de fattiga visar att han var en godhjärtad man. Alla de beskrivningar jag själv hört har en sak gemensam: "n'Erik var snäll, men full i fan. Han såg alltid lite illmarig ut".
  Hans utseende framgår av bilderna till höger. En liten hjälp på vägen är också Karl Erik Johanssons beskrivning:
  "När han inte åkte skidor hade han ändå ett glidande sätt att gå. Han liksom flöt fram, tyst och mjukt som lodjur, och hans långa armar svängde som pendeln i en moraklocka. Han var ingen lång karl, men han var stadigt växt och grov som en smedkabbe. Jämt när vi såg honom så hade han nån vadmalsrock, en dyngbrun en, som hängde som en säckpåse. Gud vet om han hade några knappar i den, för jag såg då aldrig annat än att den var öppen. På sommaren hade han nån svart hatt på skallen, och det var hål i hattkullen, så myggen for ut och in där som i en bikupa. På vintern hade han en mössa, jag tror den var gjord av hundskinn, och den var så mycket sliten så den var nästan lika slät upptill som skollärarn är oppi huvet. Ja, och så hade han ett par vadmalsbyxor, som mest liknade ett par stuprör med vecket på mitten. Och blötkängor som luktade tjära på fötterna. Och jämt när man mötte honom så gliste han till och såg både snäll och illmarig ut".

Hygien
På ett annat ställe i boken hittar man följande:
  "Dräktfrågan i ensamheten behövde aldrig växa ut till något modeproblem. Det svala klimatets fordringar var helt bestämmande för hans klädsel. På fötterna så kallade blekkängor med håret utåt och garvade bottnar. På huvudet en mössa av älgkalvskinn. På ryggen en med axelremmar försedd skinnsäck som var mer outslitlig än den trasiga gamla tvåvåningsmesen. Och i övrigt en kostymering där Robinson Kruses dräkt och svensk vadmal kivades om utrymmet".
  Att villebrådet inte kunde lukta sig till Erik Olof Älg har också sin förklaring. Han berättar själv så här om sitt hemliga knep:
  -Jag gnuggar mig med granriset under skosulorna och på byxorna och blusen och överallt där jag kommer åt, sa han. Sedan är det inget djur som känner något.
  "Kanske man ändå bör ifrågasätta om inte Erik Olofs nonchalans mot hygieniska faktorer spelade en betydande roll i sammanhanget. Den mänskliga doft som han innerst inne borde ha varit bärare av tilläts bara sällan att framträda med normal styrka", skriver Johansson i Backe.

Bostaden
Erik Olof Älg hade inte alltid någon fast bostad. Under perioder då stridsyxan med lagens makter var nedgrävd och han inte satt på "Vita Duvan", det vill säga fästningen i Härnösand, bodde han ofta i en liten "stuga" hos en bror i Stensvattnet. I själva verket var bostaden inte mer än en koja med tre väggar som spikats ihop mot en stor sten som fjärde vägg.
  Husliga bestyr var kanske inte Erik Olofs starkaste sida och vedhuggning var något han absolut inte ville befatta sig med, berättar en av mina sagesmän. Alltså släpade han i stället hem torrfuror som han lade in över tröskeln och in i spisen. Sedan sköt han på undan för undan och på kvällen kunde han stänga dörren. Metoden var förstås förknippad med vissa risker och mycket riktigt brann också Erik Olofs stuga ned när hela furan fattade eld. Detta hände enligt Sollefteå-Bladet i slutet av februari 1924, det år han fyllde 75. Efter eldsvådan försökte myndigheterna placera honom på ålderdomshem, men det gick förstås inte. Efter några månader av vantrivsel flyttade han tillbaka till Stensvattnet, närmare bestämt till brorsdottern Anna, gift med Erik Wermelin. Där bodde han kvar till sin död 1934.
  I mantalslängderna står Erik Olof Älg skriven i Stensvattnet, 1890 som "arbetare" och 1910 som "hästgetare". Men ofta höll han till i kojor ute i skogen. Om en av dem berättas följande:
  "Den var uppsatt av vindfällen och brädlappar och sten, och så var det mossa och mull på taket. Det var nästan bara ett krypin för n'Erik Olof och hans hund. Han hade inget annat lyse i bostaden än stockelden som brann på eldpallen. Där stod grytan också. En stor gryta på tre ben, och i den blandade han på äldre dar ihop både älgkött och rovor och fisk och korv. Det var ingen vanlig mathållning där inte. En gång då jag hälsade på honom så hängde en massa sura korvar i taket. Dom skulle han ha åt hunden, sa han, men jag såg själv att han hade flera utav dom där i grytan. Han hade fått dem av nån handlare i Backe, som ville bli fri dem. Dom var mögliga och gamla, så huvaligen! Men n'Erik Olof Älg hade visst en riktig grismage, för han tålde allt. Och ibland åt han så mycket på en gång att han kunde klara sig flera dygn i skogen".

Kosthållet
Men korvgryta var nu inte Erik Olofs viktigaste kost. Min farbror Johan beskriver menyn så här: "Hans diet var kokt älgkött, stekt älgkött, malet älgkött och framför allt torkat älgkött. Hade man försett sig med en riktig portion torkat älgkött kunde man åka skidor en hel dag utan att bli hungrig. Den andra fördelen var att det aldrig frös hur kallt det än var och det bästa, en riktig morakniv var det enda som behövdes vid utspisning".
  Fast en sak till behövde Erik för att vara tillfreds. Karl Erik Johansson i Backe berättar i Fjällsjö krönika: "När han helt oväntat dök upp i någon grå avsidesstuga, fåmäld och utan åthävor, då tändes förhoppningens glimt i torparfolkets ögon. Någonstans ute i markerna låg förmodligen Erik Olovs nyfällda älg, och ett köttförråd skulle då kunna läggas upp och hålla hungerspöket på avstånd. Men innan Erik Olov började prata, skulle han ha kaffe. Denna dryck var hans livselixir, och det förlänade åt hans ande en påfallande livaktighet. Men som han uttryckte sig, det skulle vara riktigt kaffe, och det var det bara, om påtåren tvingade fram svettdroppar kring handlederna. Av den sortens kaffe drack han mer som en törstande än som en kännare. Åtta-tio koppar skulle det vara, och var huset för armt för att bestå honom med tillräcklig mängd, så tog han av sitt eget förråd. Ty kaffe, torrkött och rulltobak var hans ständiga färdkost i ryggsäcken".
  Enligt en av mina sagesmän berättades det att Erik Olof Älg inte ens drog sig för att äta självdöda djur. En gång kom han till en gård där han bjöds på kams. Det var när länsman var ute efter honom. Älgen hade inte tid att stanna, utan gav sig snabbt av med kamsen i näven. Men det bar sig inte bättre än att han snavade i mörkret och tappade kamsen i gödselstacken. Han famlade runt ett tag, hittade till sist den åtråvärda läckerbiten och fick sitt skrovmål.

Trollgubben
Erik Olof Älg kunde också spå och trolla, enligt flera av mina sagesmän. Så här berättar Gulli Persson från Jansjö (f 1913):
  "Erik Olof va räkne för (känd för) å kunna spå. Han spådde mamma en gång att hon sku bli rik. Då hon fråga mang år senare 'var rikedomen va som du spådd'? - Den rikedomen ä bårna, svara Erik Olof.
  Erik Olof trolle bort varter också. En sommar då han var på besök feck han si en varta som ja hadd precis på pekfingerknogen. Då sa han att en dänna gett vi göra na åt, den si stygg ut. Han tog himbaka brö (tunnbröd) och bröt till som en triangel av dä. Sä drog han bröbit'n runt varta å mumle na, ja va så rädd så ja darre. Sen tog han bröe och geck in i bröjstufarsta å satt fast bröe mella två stocka p? vägg'n, å så sa han; 'du ske inte tro hon gå bort ve en gang, men då bröbit'n ä borte, då ä varta borte'. På själve nyårsafta va varta borte å då tjava ja iväg ti djupsnön för å titte där i bröjstu'n, för å si om den va borte, å de var a".

En annan bild av Älgen
Att Erik Olof Älg var en särling råder alltså ingen som helst tvekan om. Men i vilken grad stämmer myten om honom? Även om han inte bara hade positiva sidor brukar dessa ändå överväga när det kommer till slutsummering. Fast det finns undantag. Ante Orsn (Anders Johan Olsson, se data i artikeln om Stensvattnet) och andra gamla i byn ansåg att han inte alls var den Robin Hood-figur som det berättas om.
  Tvärtom betraktade han varenda älg i skogen som sitt egen personliga egendom och var någon annan på jakt efter detta villebråd hände det inte sällan att Erik Olof skrämde bort bytet (eller jägarna). Och köttet tog han hand om själv eller sålde. Kanske stack han åt någon en köttbit då och då, men mer var det inte.
  Ja, vad ska man tro? Givetvis hade "Älgen" som alla andra flera sidor. Men att han alltid satte egennyttan främst kan inte heller vara sant, då skulle han knappast ha fått sitt eftermäle som de fattigas och svältandes vän. Kanske kan man tänka sig att han var mer idealistisk i sin ungdom, då det också var riktiga nödår i slutet av 1860-talet, men blev alltmer tvär och egen på äldre dar.

Döttrarna
Vad som är mindre känt är att Erik Olof Älg hade två döttrar, som var tvillingar. De hette Johanna Margareta och Kristina Olivia Avander och var födda i Avaträsk, Dorotea 1885. Mamman var pigan Sigrid Kristina Jonsdotter och fader "okänd" enligt kyrkoarkiven. Mer om döttrarna finns att läsa i en separat text.
  Ett stöd för att Erik Olof verkligen var fadern är att han ofta flydde upp i fjällen eller trakterna av Avaträsk när han var på rymmen från lagens långa arm. Se vidare Kronojägarens berättelse
  Den personliga hygienen till trots var n'Erik faktiskt något av en kvinnokarl, berättar en av mina sagesmän. Att han luktade illa var kanske något som kvinnorna ute i stugorna hade överseende med i sin ensamhet när deras karlar var borta "på skogen" flera veckor i sträck (...de doftade väl inte heller som rosenblom, kan man tänka). Och så när Erik Olof dök upp med en nyfälld älg är det inte svårt att föreställa sig att han blev populär. Snäll var han ju också, även om han hade sitt speciell sätt.

Eriks död
Erik Olof Älg dör den 27 april 1934, men trots att han är (eller åtminstone varit) en stor celebritet i trakten blir det inget ståhej kring hans död, snarare tvärtom. Bara dottern Kristina och fattignämndens ordförande närvarar vid begravningen, berättar en av mina sagesmän.
  Älgens död efterlämnar inte heller några spår i pressen, vad jag kunnat se. Varken Östersunds- Posten, Västernorrlands Allehanda eller Sollefteå-Bladet har någon runa. Inte heller Svenska Dagbladet, som lär ha uppmärksammat Eriks 50-årsdag, noterar dödsfallet.


Ur husförhörslängden.

Klicka på bilderna nedan så får du se dem i större format.
 


Bild från 1917.


Bild från Jansjö c 1920.


Bild från 1924.


Älgens skidor.


Älgens psalmbok.

 

En av hans kojor.


...ur annan vinkel.

Bilder från i tur och ordning:
Ol-Persgården i Jansjö
Fjällsjö hembygdsförening
Georg Sjölén
Astrid Forsberg
Fjällsjö hembygdsf. (x 2)
Sture Forsgren
Barbro Orell
Tack till alla!

Tack också till Åke Flodin för guidning i Stensvattnet!

Rossöns rockpoet Kjell Höglund, har skrivit en sång om Erik Olof Älg, inspelad 1974. Texten säger dock kanske mer om Höglund än om Älg.
Läs den här.
 
Kjell Höglunds webbplats

Sidan uppdaterad 15.2 2003 av Mats Karlsson.