Erik Olof Älgs bravader

På min sida om Erik Olof Älg och hans liv hänvisar jag lite slarvigt till "alla de välkända historierna om honom", utan att på något sätt förklara vad dessa går ut på. Därför vill jag ägna denna sida åt myten Erik Olof Älg. För dagens publik är berättelserna knappast allmängods, så en liten sammanfattning av hans bravader är kanske på sin plats. Den som vill veta mer rekommenderas att låna Karl-Erik Johanssons bok på biblioteket.
 
Låt oss börja från grunden: Erik Olof Älg var en tjyvjägare av Guds nåde, därav hans namn. Han var som mest i farten under nödåren i slutet av 1800-talet, då han sköt älg och gav till de fattiga och svältande i skogarna. Rätt som det var kunde det knacka på dörren - och där stod Erik Olof med en nyfälld älg. Till fakta hör även att han flera gånger åkte fast och fick inkvartering på Härnösands fästning. Huruvida han verkligen blev förklarad som fredlös ska jag däremot låta vara osagt.
  Erik Olof Älg blev redan under sin livstid en myt i trakterna kring Bodum. Historierna har sedan dess berättats om och om igen, så att man idag har svårt att avgöra vad som är sant. "De som i våra dagar får höra historierna om Erik Olov Älg brukar skratta roat. Det beror på, att hans levnad ligger tillräckligt långt tillbaka för att få lustiga och romantiska drag. Verklighetens oretuscherade underlag har nämligen blivit utsuddat och glömt", skriver Karl Erik Johansson i Fjällsjö krönika 1958.
  Vissa episoder har mycket tydliga drag av vandringssägner. Till exempel den där gången då han fällt en tolvtaggare och tillrett sig ett skrovmål av bytet. Dåsig och belåten kommer han på idén att krypa in innanför älghuden och där tillreda sig en varm bädd. Under natten fryser det på och när dagen gryr vaknar Erik Olof som i ett skruvstäd. Inte kan han börja ropa och gasta, för tänk om länsman, kronojägaren eller någon angivare skulle höra hans rop! Till sist finner han på råd och biter sig fram genom den tjocka och stelfrusna fällen tills han får ena armen fri och kan nå kniven.
  Denna historia lär vara känd i snarlika varianter ända sedan antiken, har jag hört. Hur som helst finns också andra episoder som förvisso är underhållande, men knappast sanna. Att lustmörda dem alla, en efter en, vore dock synd utan bindande bevis för. Lögnen kan vara nog så tjusig, den med.
  Missförstå mig rätt: jag anklagar inte Karl-Erik Johansson för att hitta på saker. Däremot tror jag att hans sagesmän inte alltid berättade den minst fantasifulla versionen av sina historier. Det hör ju liksom till att skarva på lite för att skrönan ska bli bra. Men visst finns det säkert ett korn av sanning i historierna. Problemet är bara att finna det - om man nu nödvändigtvis måste.
 
Andra osannolika historier rör kronojägarens eviga jakt på Erik Olof Älg. Gång på gång misslyckas han att fånga Erik Olof, ofta under rent förödmjukande former. Likheter med exempelvis Åsa-Nisse saknas inte, och paralleller kan dras till andra figurer som drar överheten vid näsan. Lasse-Maja, till exempel (även om han använde helt andra medel).
  En annan kär anekdot, som Johansson och många andra gärna berättar är hur Erik åkte på en skida nerför stöttan till en storhässja och på så vis undkom förföljare som klättrade upp för hässjan (bild till vänster). En släktforskarkollega som jag haft kontakt med intygar dock att historien är sann - det var henns morfars hässja som Älgen åkte på!
  Karl-Erik Johansson i Backe har givit sin bok om tjuvjägaren undertiteln "en norrländsk Robin Hood". Historikern och författaren Dick Harrison har i en ganska ny bok rett ut just myten Robin Hood och även han tar upp Erik Olof i sammanhanget. Han skriver bland annat att vissa forskare ifrågasätter om Robin Hood över huvud taget funnits. Likadant hade det kanske varit om Erik Olof Älg levat på medeltiden och vi hört de fantastiska historierna idag, resonerar Harrison.
  Våren 1958 gick myten Erik Olof Älg som följetong i Sveriges Radio med Karl-Erik Johansson i Backe som berättare. Han ombads samma år att redogöra för historierna i Fjällsjö krönika. 1974 kom så Kjell Höglunds sång och fem år senare Johanssons bok om "skogsmarodören". Ytterligare några år senare sattes historierna upp som bygdespel i Rossön somrarna 1986-90 (bild till vänster). Detta berörde manusförfattaren Johansson också i artikeln "Erik Olof Älg sedd i backspegeln" 1998. Så sent som 2000 kom så Dick Harrisons bok, där "yrkestjuvjägaren" tyvärr bara omnämns som hastigast. Men han nämns!
 
Att säga att Erik Olof Älg är glömd är inte sant. Men att tro att historierna om honom är allmängods är också att ta miste.

 
Källor: Karl-Erik Johansson i Backe: "Erik Olof Älg, en norrländsk Robin Hood", Fjällsjö krönika 1958, Jul i Jämtland 1998, Dick Harrison: "Mannen från Barnsdale. Historien om Robin Hood och hans legend".